Krönika Juli – Att förlora ett barn

Att förlora ett barn

6 JULI 2021, STOCKHOLM

AV: Lina Persson

★Texten innehåller känslig information ★

”..Det är den 4 november 2019 kl. 18.28 och han dör i mina armar. Han dör nu. Mitt barn, min älskade Aston tar sina sista andetag i min famn. Han är borta, han lever inte, han dog. En del av mig dör där och då tillsammans med honom, det bildas ett tomrum i mitt hjärta och ett livslångt ärr i själen. Det här var inte det jag signade upp på när jag bestämde mig för att bli förälder, jag beställde varken barncancer eller dödsdomen men slumpen valde oss. Den valde min son Aston.

Vi lämnar sjukhuset, vi lämnar vår son och lillebror i rummet där vi spenderat våra fem senaste månader. Man överger inte sitt barn frivilligt, man lämnar inte sin 14 månaders bebis själv, det är emot alla mina naturliga instinkter men det är så det fungerar. Att ta med mig mitt barn hem var det enda jag ville, vi skulle vara fem individer som satte oss i bilen den kvällen, inte fyra. Nu skulle han förflyttas till ett kallt och sterilt bårhus på sjukhusområdet. På väg ut genom sjukhuset kräktes jag i en av de långa korridorerna av bara tanken på det.
Dagen därpå ställs frågan från sjukhuskapellet om vi önskar att få se Aston. Det skriker en stark röst inom mig att allt detta är så fel. Känns som ett osmakligt erbjudande samtidigt som den mest självklara rättigheten – det är ju mitt barn. Ett erbjudande som jag ändå känner en tacksamhet över att få. Vi tar ett gemensamt beslut som familj och tackar ja. Ja till att få se vår älskade son och lillebror en sista gång.

Det var våren 2019 och jag var inne i en bubblande och glädjefylld föräldraledighet med min son Aston, det närmade sig skolavslutning för mina två tjejer. På morgnarna blickade ofta jag och Aston ut från vårt sovrumsfönster tillsammans, syrenens blommande knopp var snart i full blom. Hela familjen längtade efter det långa sommarlovet som vi skulle få spendera tillsammans. Bada, hjula på vår gräsmatta och äta minst två glassar om dagen.
Den sommaren kom istället att bli då vi som familj tvingades att leva ofrivilligt isär från varandra när slumpen av barncancer valde oss. Från mardrömsbeskedet om att ’ert barn har drabbats av cancer’ låg Aston till en början inlagd dygnet runt i två månader på sjukhus. Vi levde nu under mycket hård press, la all vår tilltro på läkareliten i Sverige och vår livssituation var utom vår kontroll. Jag och min man kunde aldrig träffa våra två stora tjejer gemensamt den första tiden, vi avlöste varandra i sjukhussängen. ’Tänk att det finns familjer som får äta middag tillsammans varje kväll utan att ens vara glada över det’ sa min yngsta dotter när hon grät en kväll efter godnattsagan.

Det visade sig vara en ovanlig typ av cancer på barn och jakten på mer tid hade bara börjat. Vad tid skulle komma att innebära både för Aston liv, mitt eget mående och min framtida syn på just tidsaspekten hade jag då ingen aning om. Det fanns ingen spikrak väg att gå för Astons behandling och vi levde ofta under två veckors intervaller. Start på behandling, under uppsikt på sjukhuset, såg till viss del minimalistiska om än hoppfulla resultat och sedan till det mest ångestladdade; att medicineringen inte fungerar. Aston kämpade sig igenom tio olika typer av behandlingar med tung medicinering men alltid med ett skratt och sin glädje till sina färgglada och glittrande bollar i sjukhusets korridorer.

Det blir höst. November 2019. Läkaren kommer in på rum 15 där vi spenderat våra senaste fem veckor i isolering, jag ser i hans blick att det är nu han kommer att meddela oss att det här kommer inte att gå. Det kommer inte ske några mirakel. Den sista lågan på hoppets ljus ska komma att släckas. Läkaren är lugn, tittar mig på mig med en stadig blick och säger. ’Vi kan inte göra mer för Aston, det finns inget som kan rädda honom från hans sjukdom. Han kommer att dö, er son Aston kommer inte att överleva’. Vad gör man som förälder efter ett sådant besked?
Aston dog samma kväll. Jag och min man förlorade vår älskade son. Våra döttrar förlorade sin älskade lillebror.

Där och då lovade jag mig själv att alltid vara fullkomligt ärlig mot mig själv, i livets alla situationer. Aston skulle komma att bli både min drivkraft och ledstjärna i livet. Att våga känna och prata om den totala bottenlösa sorgen i förlusten av Aston har varit min och familjens kraft att finna ett nytt sätt att leva, eller kanske snarare överleva. För det kommer aldrig bli som förr och Aston kommer alltid att vara det livet jag inte fick.
Det var mycket svårt att ta in att vi nu skulle ta kontrollen men också ansvar över vårt liv när vi under så lång tid levt i total ovisshet om hur morgondagen skulle se ut. Jag och min man dök djupt in i våra tjejers värld och kanaliserade vår lilla dagsenergi på dem under större delen av vår sjukskriving.
Så kom hon hem, min äldsta dotter, första skoldagen efter sin lillebrors dödsdag och säger:
Jag tog min lärare i handen på morgonsamlingen, ställde mig inför klassen och berättade att Aston dog av sin sjukdom cancer, inga mediciner fungerade tillslut och det sista han hörde var när jag, min mamma, min pappa och lillasyster sjöng för honom. Hörseln är det sista organet som slutar fungera på människokroppen. Min lillebror kämpade så mycket, men hans lilla kropp orkade inte mer.

Sorg är högst individuellt och tar sig uttryck på mängder av olika sätt. Men att kunna sätt ord på de ofattbara känslorna, har varit livsavgörande för mig och oss som familj. Genom kommunikationen har vi skapat en starkare förståelse för varandra och har respektfullt lyssnat in våra egna behov för stunden. Och varandras.
Det är så många kvällar som vi gråtit till sömns tillsammans men lika många kvällar som vi skrattat åt alla härliga minnen, foton och filmklipp tillsammans som hel familj. Vi tänder ett ljus till middagen på kvällarna bredvid vårt favoritfoto på Aston. Att tänka på döden behöver inte förmörka tillvaron. Tvärtom, det har för oss förhöjt livskänslan. Han är med oss i allt vi gör och vi pratar om honom varje dag. I varje fotsteg, i varje andetag, i varje hjärtslag i resten av livet bär jag med mig Aston.
Vissa strider kan man inte vinna – Det har ingenting med att ge upp att göra..”

Tack snälla Lina för att vi fick möjlighet att lyfta din otroligt berörande historia.

Om du som läser behöver stöd i en liknande resa finner du hjälp här: https://www.spadbarnsfonden.se/anhoriga/, https://www.efterlevandeguiden.se