Krönika Februari – Om rutiner och föräldraskap

Om rutiner och föräldraskap

4 FEB 2021, STOCKHOLM

Av Rebecca Colt

“DET ÄR VIKTIGT ATT DU HAR RUTINER! SE BARA TILL ATT INTE FÖLJA DEM”

Är det bara jag som känner att detta är jobbigt? När rutiner inte blir av på grund av andras påtryckningar och inte som en naturlig följd av ens egna val? Att detta verkar påverka mig som mamma mer än om jag vore pappa?

Jag blev mamma för 8 månader sedan. Med min son föddes även en ojämställdhet som jag, trots alla förebyggande knåp och knep, slogs av. Förväntningarna på att jag som mamma skulle vara den som automatiskt höll i alla de stora bitarna (sömn, mat och intuition) blev tydliga. Jag upptäckte snabbt att utomstående nästan enbart vände sig till mig och inte barnets pappa, när rutinerna inte tycktes vara lägliga att följa (så som när något kul behövde avbrytas). Som om det underförstått var jag som höll i trådarna (och kanske var det också så..).

Ta ett klassiskt scenario som exempel: vi sitter och spelar spel efter en halvtidig middag och jag ser på klockan att vår sons vanliga sovtid börjar ticka iväg. Jag försöker vara avslappnad och laid-back, precis sådär som jag uppfattar förväntas av mig (samtidigt som den motstridiga förväntningen på att jag som mamma ska ha upprättat goda rutiner för mitt barn existerar parallellt. Försöker hålla isär dessa två förväntningar. Försöker inkorporera dem i varandra. Lyckas med ingendera). Jag avvaktar. Sneglar på min son och ser vartenda trötthetstecken som finns på kartan. Inser att jag nästan håller andan lite i mitt lätt handlingsförlamade tillstånd. Sneglar på min man och inser att han i just denna stund inte verkar ha en tanke på huruvida vår son skulle må bäst av att nattas. Inte för att han är sämre förälder eller bryr sig mindre om vår sons sömnbehov, utan för att hans undermedvetna är förvissad om att jag har stenkoll. Vi har redan hamnat i den ojämställda fällan. Ena bär ett större ansvar än den andra för de tunga bitarna (mat, sömn och intuition). Jag inser att en av oss behöver pausa vårt spelande till förmån för en hederlig nattning. Jag försöker samla ihop tillräcklig pondus för att min röst ska uppfattas så bestämd men oberörd som möjligt, i hopp om att inte hamna i en överläggning med övriga spelare. Snabbt efter att jag deklarerat mitt avbrott i spelandet nås jag av det mycket vänliga föräldraskapsrådet: ”äsch, han ser ju inte så trött ut? Han verkar ju må jättebra! Slappna av du. Det är viktigt att man som förälder lär sig att släppa lite också….”. Det är alltså inte barnets pappa som uttrycker sig, utan en annan speldeltagare. Jag funderar på om de andra runt bordet kan höra mitt hjärtas slag lika väl som jag kan känna dem. Det brinner i huvudet. Känner mig lite rosig om kinderna. Men jag ler bara matt som svar, nickar och fnissar lite lätt. Inser att jag är svag som människa (nåja) och att jag precis satt min egen önskan om att mitt föräldraskap (helst präglat av en rutin som inte följs) ska få andras godkännande över mitt uppenbart trötta barns behov av sömn.

Kan vi inte prata lite om det inre missmodet som gror i stunden då vi förväntas släppa på rutinerna för att det ska passa umgänget eller planerna just där och då? Med rutin i detta sammanhang menar jag främst att följa bebisens behov, om det så är exakta sov-och mattider eller flytande från dag till dag. Menar inte att rutiner aldrig ska släppas på, det mår nog tvärtom de allra flesta bra av att göra då och då, men jag menar att de tillfällena behöver få uppstå på eget initiativ och inte andras! Att liksom släppa på rutinen för att en själv vill.

Kan vi också passa på att prata om det här med att vi mammor, i vad jag tror är en underbar sexistisk anda, förväntas jobba stenhårt för att skapa rutiner för våra bebisar. Om hur mamman får alla frågor om mat, sömn och mående som om det genom någon osynlig dragningskraft lättast når henne. Om hur mamman förväntas släppa rutinerna och vara flexibel och laid-back varje gång det ska umgås. Om det paradoxala och svårnavigerade i detta.

”Ähhh, Han klarar sig väl vaken lite till?” Jag vill egentligen alltid svara ”Ja han klarar sig. Han klarar nog det mesta. Men det är en fråga om vad han mår bäst av, och just nu är han trött och brukar sova och det bästa för honom är att han får göra det nu”. Istället har jag så många gånger bitit mig i läppen, pressat fram ett matt, svagt och osäkert leende med lite för mycket tryck i rösten som säkert skvallrar om mitt missnöje över hur det här nu ska komma att bli: ”Hehe. Ja eller hur! Det gör han ju. Man måste vara lite anpassningsbar också. Det är ju viktigt…” . Jag tror att jag bokstavligt talat knutit min näve i fickan ett par gånger vid sådana här tillfällen. Detta följs av att jag påbörjar ett mycket argt sms till min man om att han nu minsann får steppa upp och lösa detta (eftersom jag inte riktigt vågar säga vad jag tycker rakt ut inför de andra). Hinner tacksamt nog aldrig skicka smset innan han redan gjort det (och ja, han blir såklart bemött annorlunda).

Inser nu när jag sätter ord på detta, att det kanske inte alls är ett problem för er andra? Ni kanske är mycket mer självsäkra och enkelt står upp för ert barns bästa? Det kanske bara är jag? Eller tänk, så har jag själv gett upphov till dessa känslor hos en annan mamma i en tid då jag inte själv förstod.

Jag vill hylla och tacka alla er som inte bara respekterar utan också möjliggör och underlättar för andra föräldrar att följa de rutiner som de tror är allra bäst för just deras eget unika barn. Vi kan stötta varandra genom att tro på varandras förmåga att göra det som är bäst för våra barn. Vi kan helt enkelt stötta varandras föräldraskap.

För att återgå till det klassiska scenariot som utspelade sig över ett parti vid middagsbordet, slutade det (som oftast) med att jag eller min man till trots nattar vår son och andas ut. Men den där svårkapitulerade känslan av att ha uppfattats som en stereotypisk mamma med ett enormt kontrollbehov sitter i. Bebis sover, jag andas och vi fortsätter spelandet. Jag är den enda som inte lyckas slå två lika tärningar en enda gång.

*

För mer av Rebecca Colt:

Kontakt: Rebecca.co.colt@gmail.com

Instagram: @rebeccabeccaj