Krönika Augusti – Kvinnlig vänskap

Kvinnlig vänskap

2 AUG 2021, STOCKHOLM

AV: MARIA ZAITZEWSKY

Den vackraste vänskapen är den som står kvar när det blåser. Det finns många nidbilder av oss kvinnor i grupp. Att tjejer är falska och inte kan leka tre. Att vi trycker ner varandra och är varandras värsta fiender. Att det är mycket snack men lite verkstad. Jo, det finns oändligt många föreställningar om kvinnlig vänskap, vilket författaren Johanna Wester initierat skriver om i sin bok ”Catfight – nidbilder om kvinnor i grupp”. Ingången var att hon själv var en av dem som oreflekterat fällde syrliga kommentarer om hur kvinnor motarbetar varandra och som såg nidbilderna som en vedertagen ”sanning”. Och visst kan avundsjukan, illviljan och sveken visa sina fula trynen i kvinnliga, såväl som andra, gemenskaper och söndra och suga energin ur det som hade kunnat vara gott och vackert. Vi är ju trots allt bara människor, inga gudinnor.

Men så har vi allt det där andra; omtanken och välviljan som ger styrka och kraft och som får oss att orka ta ännu ett steg framåt. Engagemanget, stöttningen, axeln som blir till en mjuk kudde mot din kind när tillvaron rämnar. Händerna som fixar det du inte klarar, öronen som tålmodigt lyssnar på timmar av ältande och som, trots en växande irritation över att samtalet går i cirklar, aldrig släpper taget. För den allra vackraste vänskapen är den som finns där när det blåser. Den som inte bara dansar i dur, utan också stiger fram i moll och som står kvar genom livets svallvågor. Ibland tar vågorna oss ut på öppet hav och vi förlorar varandra ur sikte en stund. Vi hamnar i otakt. Någon blir förälder, någon gifter sig, någon separerar, någon flyttar utomlands, någon träffar en ny som är en idiot och någon drabbas av sorg. Omständigheter som gör oss mer eller mindre tillgängliga under perioder.

Men på något sätt hittar vi för det mesta tillbaka till den där kvinnogemenskapen. Vi ställer upp, tar oss tid. Låter samtalen flöda och perspektiven växla. Mycket snack blir det och även verkstad faktiskt (middagar, fikastunder, promenader, gympass, resor) men snack öppnar effektivt våra sinnen och får oss att känna att vi inte är ensamma och det är världens skönaste känsla. Den ger oss styrka att resa oss upp när vi slagits till marken eller hoppa ännu högre när allt flyter och delandet av erfarenheter skapar en samhörighet med andra som slår det mesta. Det är inte för intet som kvinnans bästa vän oftast är en annan kvinna eller flera kvinnor. Medan mannens bästa vän är hans fru eller sambo. Vem som klarar sig bäst när livet rämnar är mest en retorisk fråga. Förr satt kvinnor timtals i telefon och pratade med väninnor, när de inte kunde träffas fysiskt. Nu avhandlas hela liv på mejl eller sms och det går minst lika bra. Tiden det tar att formulera sig ger en välbehövlig distans till det som ska avhandlas.

Det är bra att omvandla tankar till skrivna ord. Jag önskar att jag hade sparat de oändliga och novell-långa mejlkonversationer jag hade med en av mina närmaste väninnor i början av 2000-talet; dessa hade med lite redigering kunnat blir en bok. Hon var då själv gift med en rätt knepig kille och jag var på väg att flytta ihop med en man – för husfridens skull. Han misshandlade mig psykiskt, men så uppfattade jag det inte i början utan tänkte att om vi bara flyttar ihop så kommer hans svartsjuka och nyckfulla kast mellan värme och iskyla försvinna och vi kommer att bli lyckliga i alla våra dagar. Vi sålde våra lägenheter, köpte hus och tog lån. Men något gnagde inombords och kvällen innan flytten satt jag ensam och vemodig på en förortspizzeria och önskade att jag kunde spola tillbaka bandet. Om detta berättade jag trevande och lätt generat för min väninna, som från och med det ögonblicket och under åren som följde utgjorde ett oumbärligt bollplank för min destruktiva relation – och jag för hennes.

Tack vare hennes stadiga röst och krasst rationella synpunkter, som satte hårt mot hårt, vågade jag öppna upp för andra väninnor. Med deras handfasta råd, engagemang och starka röster i ryggen och min egen övertygelse om att jag och mitt barn var värda bättre orkade jag lämna min plågoande.
Djup vänskap är viktigt. Det fåtal nära vänner som finns där bara en blinkning bort och som kan läsa dig lika bra som du själv. Men kvinnogemenskapen har förstås många nyanser och åldrar. Den är som ringar på vattnet: några guppar ute i periferin och förblir där som små lanternor i natten. Några fladdrar förbi likt nattfjärilar för en stund av bubbligt lättsam samvaro. En annan sort guppar också i periferin, men kan på ett ögonblick skära genom ytan och sluta upp vid din sida. Det är dem du träffar sällan, men när mötet väl äger rum är det som att ingen tid alls förflutit. Inga stora ord eller åthävor behövs. Allt flyter.
Det råder ingen tvekan om att kvinnorna i mitt liv har varit min livboj många gånger, liksom jag har försökt finnas där för de vänner som behövt stöd och tröst och ett kravlöst lyssnande öra. Det behövs så lite för att det ska bli så mycket; ett vågskvalp kan växa till en ocean. Ge och ta är vad det handlar om. Men mest om att ge. Den spontana gåvan i ögonblicket. Det där messet som skickas apropå ingenting. Den varma kramen. För riktig vänskap handlar i grund och botten om kärlek. Kanske den största och viktigaste av alla.