Krönika April

Mobbning på arbetsplatsen

7 APRIL 2022, STOCKHOLM

AV: TINA VILHELMSSON

”..-Du är mobbad” sa hon. Tre ord som kom att förändra allt. Min nya medarbetare tittade mig i ögonen med spänd blick och utan att väja från våras båda obehag när orden var sagda. Jag stammade fram några bortförklarande och förlåtande meningar om de eventuella förövarna och vår aktuella arbetssituation. Jag såg att mina förklaringsmodeller aldrig fick ett trovärdigt fäste i hennes syn på vad som pågick i organisationen. Som en nyligen externt inkommen person i arbetsgruppen kunde hon identifiera grupperingar, informationsförlopp där tydliga exkluderingar förekom i den pågående stora omorganisationen vid enheten och vilka personer som accepterades som ingående i den framtida arbetsgruppen.

Det framkom att det fanns grupperingar där informationen flödade, att möten pågick, att mail med information skickades, att medarbetare belades med tystnadsförbud, nyanställningar gjordes och att den aktuella medarbetaren, som just satt mitt emot mig, ägde all denna information. En information som jag som mångårig medarbetare saknade. Jag betvivlade starkt att det kunde vara så, detta av olika anledningar. Min profession och erfarenhet skapade en mental barriär, jag kunde omöjligt förstå att människor, medarbetare och chefer med samma mål i verksamheten kunde bete sig så bedrägligt. Vi hade ju alla behov av varandra för att verksamheten skulle fungera. Sanningen var dock, att jag under en längre tid hade upplevt att jag hade exkluderats från möten, mail och information, utan att säkert veta, och att jag hade försökt att lyfta det med chefen flera gånger.

Dessa tillfällen slutade alltid i offentliga uppsträckningar där jag skuldbelades och våra avdelningsmöten blev allt obehagligare med tiden då även grupperingen runt chefen fick tillåtelse att ifrågasätta mina tankar. Ingen i arbetsgruppen vågade komma till min räddning, ingen! Jag tystnade med tiden, min röst försvann, den räknades inte längre, mina mottagningslistor blev tomma, mailen slutade komma och mina dagar var ensamma. Oaktat den väl synliga processen av mobbing och trots min profession och vana att arbeta med denna typ av ärenden var det omöjligt för mig att se och att acceptera att jag tillhörde ”de mobbade” Jag kunde omöjligt identifiera mig i det som pågick och det fick därför fritt spelrum under en lång tid. Först när gruppen förändrades i samband med en ny medarbetare kunde dynamiken påverkas, i ett för mig ärligt uppvaknande.

Mobbing på arbetsplatsen kan handla om allt från grova påhopp till förfinad exkludering och uteslutning, den kan kort och gott se ut på lika många sätt som individer är mobbade. Gemensamt är att den som är utsatt en längre tid har uppfattat sig exkluderad och utestängd från gemensamma aktiviteter och illa bemött eller behandlad av sina chefer och/eller sina medarbetare. Ingen är vaccinerad mot mobbing, bara de yttre förutsättningarna är de rätta, eller i de fall där mobbing växer fram, de sämsta.

Allt kan hända och få gro i en arbetsgrupp om utrymme ges från högre chefer och de givna förutsättningarna under exempelvis en pågående omorganisation ändras. Den drivkraft som ligger bakom kan ofta härröras till makt eller avundsjuka där de enskilda och utlösande faktorerna ofta är ett otydligt chefsansvar, konflikter som är svårlösta, vänskaps/kärlekskorruption mellan chefer och medarbetare men också ständiga omorganisationer där underbemanning ofta är en faktor.

Många saker i den fysiska arbetsmiljön kan mätas och alltfler arbetsgivare anmäler allvarliga tillbud och händelser till Arbetsmiljöverket. Forskningen har visat att många av anmälningarna leder till en förbättrad arbetsmiljö med mindre fysiska risker till följd. Det är riktigt bra. Arbetsplatsmobbing, kränkande särbehandling, trakasserier och diskriminering är däremot problem som med sina destruktiva, olösta och oftast långdragna förlopp tenderar att skapa hälsoproblem av både fysisk och psykisk art.

Ju större utsatthet desto större blir riskerna för traumasymtom och psykisk ohälsa. Senare forskning har visat att risken för att drabbas av depression vid arbetsplatsmobbing är tre gånger så stor än om du inte utsätts, kopplingen suicid och depression är sedan länge etablerad, forskningen visar också att risken för suicid är starkt förhöjd vid mobbing på arbetsplatsen.

När det sakta gick upp för mig vad som pågick i organisationen kunde jag inte längre värja mig. Jag kände mig helt hudlös, ensam och otroligt sårbar samtidigt som ilskan inuti mig väcktes. Allt blev uppenbart på en enda gång och allt som känts så fel fick sin bekräftelse. Alla mina försök att få organisationen och verksamheten att fungera i den roll som jag hade vid enheten, var från början helt fruktlösa och jag hade kämpat ensam så länge. Jag gick hem, jag sjukskrevs, jag förlorade min identitet, jag förlorade det jobb som varit så viktigt för mig, jag blev ingen i både mina egna ögon och mina medarbetares, och allt blev nattsvart.

Initialt, när min tro fortfarande fanns kvar, på människor, på system, organisation, chefer med arbetsmiljöansvar, skyddsorganisation och fackförbund, drev jag frågan intensivt. Jag ordnade möten med skyddsorganisationen i alla led, jag skrev skrivelser till chefer för att påtala de missförhållanden som fanns, jag tog stöd av Arbetsmiljöverket, fackorganisationen och slutligen i juridiken. I personliga möten och samtal fick jag stöd för mina upplevelser men aldrig officiellt i något led. Ord sägs stå mot ord även om det finns vittnen och i de fall chefen är förövaren så finns inget stöd att få.

Mobbing förändrar en människa, i grunden. Självkänslan blir starkt påverkad och tilliten till andra människor blir väldigt låg. I den frånvaro av bekräftelse från organisationen som varit en så viktig del av mitt liv frodades ensamheten och jag sörjde på riktigt mitt förlorade arbetsliv, min arbetsplats och flera av mina medarbetare. Att bli misstänkliggjord i flera led och aldrig få någon form av möjlig förklaring eller ett ärligt samtal från någon på min arbetsplats påverkade mig starkt, både fysiskt och psykiskt. Under den värsta tiden av upplevelsen såg jag självmord som en enkel lösning för mitt lidande men också en lösning som skulle passa bra för organisationen. Att de till och med skulle se det som den bästa lösningen.

Jag kämpar fortfarande med sviter efter den svåra mobbing som pågick under lång tid. Jag vet att de vackra ord som formulerats och skrivits i de föreskrifter som finns och i den ökade lagstiftning som sker inom fältet, inte har så stor bäring i realiteten. Om en förändring ska ske måste det finnas en vilja att motverka mobbing på individuell nivå och att våga se det som pågår, att våga stötta varandra och också ingripa i det lilla. Lagar och föreskrifter ändrar inget i sig utan det är förhållningssättet till varandra i en arbetsgrupp som är möjlig att påverka. Vi måste börja där. Den bittra erfarenheten är att det inte finns något lagstöd som ger mig någon form av upprättelse. Upprättelsen måste jag ge mig själv innan det är för sent..”
*

Stort tack Tina!