Krönika April – Mina barn och andras ungar; där det är jag som är den där ungen

Mina barn och andras ungar; där det är jag som är den ungen

7 APRIL 2020, STOCKHOLM

AV: ANONYM MEDLEM HEJA LIVET

Det är söndag och mammas vecka har precis övergått till pappas. Jag är tolv år gammal och står i badrummet hos pappa och ska borsta tänderna. Sträcker fram handen för att ta upp min tandborste ur tandborstmuggen, men stannar upp när jag inser att tandborsten inte står där. Jag hittar den inslängd i badrumsskåpet istället, så jag tar fram den och trycker ner den i glaset med de andra tandborstarna. Det känns nästan som en aggressiv handling. Här finns jag, fast jag egentligen inte får plats. Och återigen blir jag påmind om det faktum att om pappas fru hade fått välja så hade min tandborste inte stått i det där glaset över huvud taget.

När jag var fem år gammal separerade mina föräldrar. Det var ingen dramatisk separation, de bråkade aldrig öppet inför mig och jag tog ingen skada. Mina föräldrar separerade bara helt enkelt, som människor ibland gör. Några år senare, när jag var nio, träffade pappa en ny kvinna. Eva, som snabbt började kalla mig för bonusbarn. Men problemet är bara att jag aldrig har känt mig som en bonus, snarare som en nitlott.

Ganska snart efter att pappa och Eva hade träffats berättade Eva för mig att hennes plan hade varit att träffa en man som inte hade några barn sedan tidigare. Hon ville starta ett eget liv, med egna barn. Men nu råkade det vara just min pappa hon hade blivit kär i och det innebar att jag ”tyvärr kom på köpet”, som hon uttryckte det. Det är rätt tungt att få höra som nioåring. Att man inte tillhörde planen. För det kändes som att jag hade gjort något fel utan att veta vad, och framför allt utan att kunna rätta till det.

Jag förstår att det måste vara jobbigt och stundtals utmattande att vara ”den nya kvinnan” i en familj som redan existerar. Livet blev säkert inte så som den kvinnan tänkte sig att det skulle bli. Men det blev med all säkerhet inte så som barnet hade planerat att det skulle bli heller. Och det är det jag vill lyfta, för jag tycker alltid att fokus ligger på bonusmamman i sådana här berättelser.

Baserat på egen erfarenhet och på mina vänners historier så verkar det ofta vara svårt för den nya kvinnan att förstå att hon delar förstaplatsen i sin partners hjärta med barnet eller barnen hen har sedan tidigare. (Det finns såklart även bonuspappor som beter sig likadant, men jag har hört färre sådana historier och den krönikan får någon annan skriva.) Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det. Det övergår mitt förstånd hur man som vuxen kvinna kan vara svartsjuk på ett barn och dessutom bete sig därefter.

För något år sedan var en psykolog inbjuden till TV4 Nyhetsmorgon. Hon skulle svara på frågor om just bonusbarn och fick in ett upprört mejl av en kvinna som träffat en man med en son i femårsåldern. Kvinnan kunde inte för sitt liv förstå hur femåringen kunde vara så otroligt ouppfostrad och hon var arg över hur lite mannen verkade engagera sig. Hon undrade hur mycket hon skulle behöva stå ut med egentligen.

Jag tittade upp från telefonen och undrade vad psykologen skulle säga. Var redan på väg in i försvarsställning för att stå upp för alla bonusbarn. Men psykologen svarade att kvinnan nog bara ska backa. Att hon får leva med att den där femåringen kanske är lite jobbig i början.

För det är barn vi pratar om och psykologen tipsade om att komma ihåg att man är den vuxna personen i den här situationen.

Och det är precis där jag vill landa: som vuxen människa är det inte rimligt att klandra ett barn i det här läget. Barnen har inte valt det här, men det har kvinnorna gjort. De har gått med på att bli tillsammans med en person som de visste hade barn sedan tidigare och premisserna ändras tyvärr inte med tiden.

Jag säger inte att man behöver älska sin partners barn. Det är ingen som varken begär eller förväntar sig det. Och det får vara jobbigt och frustrerande att livet inte blev som planerat. Men, man kan välja att vara den vuxna personen här, som sväljer svartsjukan och finner sig i situationen. Jag tycker att man kan bete sig, och jag tycker att man kan låta tandborsten stå kvar i glaset.