Krönika April

Sluta ge kvinnor rådet att sätta gränser

2 APRIL 2022, STOCKHOLM

AV: KAROLINA LUNDIN

Grundproblemet är inte att kvinnor är dåliga på att förmedla sina gränser och prioritera sig själva. Det är snarare ett symtom på ett mer omfattande problem, nämligen att kvinnans gränser alltför ofta inte har en trygg plats att landa på.

Som så många andra kvinnor idag, har jag en bakgrund som involverar utmattning. Ett ämne som ofta kommer upp när utmattning diskuteras är ämnet gränser. Vi kvinnor som drabbas uppmanas att börja säga nej och prioritera oss själva. Även om det såklart finns ett stort värde i det (vi behöver gränser för att må bra), gör dessa uppmaningar mig ändå fruktansvärt arg. Arg för att de inte tar hänsyn till en större kontext. Arg för att den typen av uppmaningar blundar för strukturer och normer som uppmuntrar och förespråkar något helt annat. Arg för att det är ett svek mot kvinnor. Och en lätt utväg för män.

När jag i början av min egen utmattning fick rådet att sätta gränser, kände jag mig mest förvirrad. Något skavde men jag kunde inte sätta fingret på vad. Det var som om någon bad mig att gå rakt in i elden, med budskapet att allt kommer att bli bra. För min erfarenhet av att sätta gränser kring min egen person var långt ifrån förenad med trygghet. Istället bär jag erfarenheten av att förmedlandet av mina gränser kan leda mig in i otrygga situationer. Skulle det nu plötsligt vara vägen till välmående?

Kvinnor har genom alla tider tvingats ha en otrygg relation till gränser. Kvinnor misshandlas och mördas dagligen när de försöker synliggöra sina gränser. Kvinnor som försöker skapa trygghet genom att lämna våldsamma relationer och därmed förmedla en mycket viktig gräns, utsätter sig för en klart ökad risk, som i värsta fall kan innebära slutet på deras liv. Även om vi inte har blivit utsatta för denna sortens gränsöverskridande våld, är det ändå en del av den värld vi kvinnor lever i och matas med dagligen. Och det gör något med en människa. Det vi ser ske runt omkring oss, påverkar oss såklart.

Därför är det knappast konstigt att många kvinnor har ett komplicerat förhållande till gränser. Att då ge råd utan att ta sig tid att försöka förstå den komplexitet som ofta gömmer sig bakom rädslan att förmedla gränser, är att missa vikten som trygghet utgör. Det finns därför ett stort värde i att först se om kvinnans gränser har en välkomnande plats att landa på, innan vi uppmanar henne att ge uttryck för dem.

Strukturer för vad som värderas högt respektive lågt kan både underlätta och försvåra för personer att uttrycka sina gränser. För kvinnor till exempel, säger den underliggande strukturen att vi är bra när vi visar omtanke och omsorg om andra. Omsorg om andra på bekostnad av det egna välmåendet. Vi fostras in i en roll där vi uppmuntras att sätta andra först, säga ja till andra och nej till oss själva. Där vårt välmående ofta kopplas samman med någon annans välmående. “En glad mamma är en bra mamma”, som om syftet med vårt välmående alltid behöver vara att bidra till någon utanför oss själva.

Många kvinnor idag har inte fått utforska sin relation till de egna behoven och preferenserna. Så länge kvinnan orkar stötta och visa omsorg för andra, gynnas samhället och alla de som har äran att få ta del av hennes omsorg. När orken sedan tar slut, står kvinnan där. Ensam och skyldig. Först då uppmanas hon till att lära sig att säga nej, säga ifrån och prioritera sig själv. Allt som hon innan inte har fått närma sig, ska nu vara lösningen.

Kvinnor sviks därmed i två steg. Först uppmuntras vi till att ta hand om andra på bekostnad av det egna välmåendet. Där vi ska leva som den bästa av servitriser, ge god service utan att ta plats och synas. Sedan, när orken tar slut, döms vi om vi inte har lärt oss att ta hand om oss själva och uppmanas plötsligt till att ta plats på en arena som tidigare varit stängd för oss, och som på många sätt fortsätter vara det. Vi förväntas ta plats där vi inte är välkomna.

Att uppmana kvinnor att prioritera sig själva och sätta gränser för det egna välmåendet kräver också något i andra änden. Det kräver att hennes gränser möts med respekt och medkänsla. Att andra välkomnar hennes gränser och ansvarar för att de har en trygg plats att landa på och ser dem som ett bidrag istället för ett hot. Utan det välkomnandet blir uttrycken för gränser och försöken att prioritera sig själv bara ytterligare belastning för kvinnan.

Inte bara ska hon identifiera sina gränser och synliggöra dem för andra, vilket i sig kan vara otroligt krävande om du har spenderat större delen av ditt liv till att förhålla dig till andra och fått ditt värde kopplat till den funktion du fyller för dem. Hon ska dessutom kunna stå stadigt i sina gränser när hon möts av skuld- eller skambeläggande från andra som inte vill respektera hennes gränser eller vill förse henne med den trygga plats som krävs. Vad hände då med ansvaret i andra änden?

Att som utmattad kvinna få rådet att sätta gränser som ett steg mot bättre mående förstärkte som sagt bara den förvirring jag redan upplevde i min utmattning. Numera gör rådet mig bara arg. För vi missar kvinnan och de strukturer och relationer hon omges av när vi presenterar ett enkelt råd som lösningen på en komplex utmaning.

Grundproblemet är inte att kvinnor är dåliga på att förmedla sina gränser och prioritera sig själva. Det är snarare ett symtom på ett mer omfattande problem, nämligen att kvinnans gränser alltför ofta inte har en trygg plats att landa på. Hennes gränser och prioriteringen av det egna välmåendet värderas sällan speciellt högt och konsekvenserna av hennes gränser blir därför ofta alldeles för kostsamt för henne. Det är lättare att utmåla kvinnans brister när det kommer till att förmedla gränser och prioritera sig själv, än vad det är att belysa hur sjuk den värld som omger henne egentligen är.

Hur skulle det vara om vi istället började lyssna in hur hennes situation ser ut? Vilket stöd har hon när det kommer till att förmedla gränser? Har hennes gränser en plats att landa på? Vilka rädslor har hon internaliserat när det kommer till gränser? Rädslor som har fötts genom egna erfarenheter eller rädslor som flyttat in efter att ha sett vad samhället gör med kvinnor som förmedlar sina gränser och upplevelser.

Tänk om vi istället för att ge kvinnan rådet att sätta gränser, skulle lägga tid och energi på att skapa en varm och trygg plats för henne (och hennes gränser) att landa på? Hur skulle världen då se ut?

*

Karolina Lundin
Beteendevetare, inspiratör & vägledare för hållbart välmående 
Hemsida: www.genuinkontakt.se
Instagram: @genuinkontakt