Att bli förälder på egen hand - Heja Livet

Att bli förälder på egen hand

STOCKHOLM

Mitt namn är Ida Rupush, jag är 38 år och har två barn i åldrarna nio och sju år.  För strax över ett år sedan flyttade jag tillbaka till Sverige från Finland, där jag bodde sedan årsskiftet 2015/2016. Jag är utbildad sjuksköterska sedan 2012 och har mastersexamen i folkhälsovetenskap.

”Mitt äldsta barn kom till på det konventionella sättet, men pappan i fråga är inte delaktig och har inte varit delaktig i barnets liv. När min förstfödde var liten visste jag redan då att jag ville ha två barn, men erfarenheten från den tidigare relationen ledde till att jag valde att skaffa nästa barn helt på egen hand. För mig var det ett självklart val.”

Hur kom du fram till beslutet av skaffa barn på egen hand?

Jag har i mig ett starkt behov av att få egen ro, planera som jag vill och organisera mitt hem och rutiner efter mina och barnens behov och förutsättningar. Jag har under mitt vuxna liv (sedan jag flyttade hemifrån vid 19 års ålder) inte bott eller levt med en annan vuxen person, och som man brukar säga; ”man kan inte lära gamla hundar att sitta”.

Mitt äldsta barn kom till på det konventionella sättet, men den personen är inte delaktig och har inte varit delaktig i barnets liv. När min förstfödde var liten visste jag att jag ville ha två barn, men erfarenheten från den tidigare relationen ledde till att jag valde att skaffa nästa barn helt på egen hand. Jag hade stöd av min mamma genom hela processen, och hon hade stor förståelse för mitt val och varför jag valde den vägen. Det kändes som ett helt naturligt val för mig och jag kände det som att det passade mitt sätt att vilja leva.

Berätta lite hur det hela gick till och hur du tänker kring barnens rätt att känna till sitt urspung.

Efter att beslutet var taget och jag gjort lite efterforskning så hittade jag en klinik i Tammefors i Finland (det var då ännu inte lagligt i Sverige) som utförde behandlingen på ensamstående kvinnor. Jag flög över till kliniken och blev gravid på första försöket. Ett par månader senare flyttade vi till Finland där barnet sedan föddes under sommaren 2016.

Hela graviditeten och efter barnets födelse spenderade jag tätt ihop med mitt äldre barn, vi gjorde (och gör än) allt tillsammans; bytte blöjor, matade, handlade, tvättade, lagade mat och var alltid tillsammans! Jag upplever att bandet vi tre delar är oerhört starkt och jag skulle inte välja en annan väg även om jag hade möjligheten. Den ”traditionella” familjen är inte en nödvändighet för en lycklig tillvaro för mig.

Det är värt att nämna att båda mina barn känner till sitt ursprung och jag lovade mig själv och mina barn att alltid vara ärlig, men aldrig heller svartmåla den andra personen (gäller så klart endast den äldsta). Mina barn är medvetna om att ”alla har en pappa” men de lever med bara en mamma. Den dagen barnen önskar träffa eller veta mer om sitt ursprung kommer jag göra vad jag kan för att uppfylla den önskan. Enligt finsk lag har alla barn rätt att känna till sitt ursprung så information om donatorn kommer ges när barnet fyller 18 år.

Hur gick processen kring själva inseminationen till?

Processen att skaffa barn på egen hand var egentligen ganska enkel för min del. Första steget togs redan i beslutet, alltså när jag bestämde att jag ville ha ett till barn.

Min mamma var som sagt ett oerhört stöd genom hela den processen. Visst fick jag höra lite halvdana skämt som ”du vet ju inte vem det är, det kanske är en galning” och liknande, men samtidigt var jag medveten om, genom informationssökning och min egen bakgrund inom hälso- och sjukvård, att donatorer screenas och genomgår undersökningar för att säkerställa lämplighet och utesluta ärftliga sjukdomar m.m.

Nästa steg blev att ta kontakt med kliniken i Finland. Första konsultationen skedde över telefon där jag fick information om processen och vad jag skulle göra innan första besöket. Före första besöket genomgick jag en psykologbedömning om lämplighet och om jag hade förutsättningarna att skaffa barn på egen hand, detta gjordes i Sverige av en svensk psykolog (som jag fick genom kliniken i Finland). Intygen tog jag med mig till det första fysiska besöket på kliniken.

Vid det besöket fick jag fylla i hälsodeklaration och en enkel undersökning gjordes av min livmoder, äggstockar och äggledare. Beslut om donator togs av läkaren med hänsyn till mina ”önskemål” vilket var efter min förstföddes utseende och förutsättningar. Vid besöket räknades även min ägglossningcykel ut, då donerade sädesceller är frysta har dessa kortare livslängd än ”vanliga” vilket kräver att inseminationen sker snabbt inpå ägglossningen.

Väl hemma i Sverige tog jag kontakt med Mamma Mia i Stockholm och åkte jag dit för ett ultraljud för att fastställa ägglossningen. Då var blåsan redan på väg att spricka så jag bokade snabbt ett flyg till Finland för nästkommande dag. Hastigt och lustigt flög jag över dagen efter till Finland och kliniken för insemination. En tunn kateter fördes upp i livmodern och sädescellerna inseminerades. Jag fick ligga kvar på britsen i ca. 20 minuter efteråt och sedan fick jag åka hem. På väg till flygplatsen fick jag en känsla av ”den tog”…. Och så blev det, jag blev gravid!

Allt som allt från första samtalet till graviditet tog inte mer än 2 månader.

Hur har du upplevt responsen kring ditt val från andra i din omgivning, även inräknat myndigheter osv?

Generellt, med undantaget av ett fåtal egendomliga möten, så har personer jag mött både privat och professionellt inte haft några åsikter om mitt val att vara ensam med mina barn. Jag har alltid försökt vara tydlig med att det var ett aktivt val och det är inte synd om mig, det är inte jobbigare för mig än någon annan och det är inte heller en fråga om mod eller styrka, utan det är bara ÄR så.

I Finland upplevde jag aldrig några problem i kontakter med skola och förskola gällande avsaknad av en pappa. Där fick jag dessutom något som kallas ”ensamstående-peng” vilket var ett litet påslag på barnbidraget. I Finland har det varit lagligt med insemination för ensamstående länge, till skillnad från Sverige som ändrade lagen först 2016.

Den enda gången jag upplevt att det har varit ”ett problem” var i mötet med barnens skola och rektor här i Sverige. Där fick jag frågan upprepad till mig flera gånger ”men var är barnens pappa?”, vilket jag uppfattade som både kränkande och oprofessionellt. Den personen verkade ha svårigheter att förstå att jag var ensamstående och hade ensam juridisk vårdnad om barnen.

Personligen så ser jag inte ”att skaffa barn själv” som något som har fördelar eller nackdelar, det är ett personligt val som kan ha olika orsaker beroende på vad personen själv gått igenom, vill med sitt liv eller har förutsättningen för att göra.

När en person väljer att skaffa barn själv så är det hela dennes livsvärld som styr beslutet. Hur livssituationen ser ut, hur den ekonomiska förutsättningen ser ut, hur sociala nätverket ser ut, önskan om att inte ha en parrelation, önskan om att ha en familj/barn. Beslutet och situationen påverkas av allt runt omkring och internt hos en individ.

Ingen utanför kan ta det beslutet, eller påverka det beslutet än jag själv.